Vilken elektrod till vilket syfte?
Vid val av stavelektroder måste man ta hänsyn till material och svetstekniska aspekter.
Kortfattad översikt
Typ
Benämning
Definition
R, RR
Rutil
Standardelektrod för universell användning, fin till medelstor droppövergång, goda mekaniska kvalitetsvärden, svetspositioner PA, PB,PC, PE, PF, (PG bara begränsat)
RB
Basisk rutil
Användning som kombinationer av uppnåbara höga seghetsvärden och en universell insats med förhöjda krav på svetsaren och efterbearbetningen av fogen
B
Basisk
Användning vid krav på höga mekaniska kvalitetsvärden, fin till medelstor droppövergång, svårt lossad slagg, möjlig i alla positioner. Ta hänsyn till elektrodernas återtorkningstid
RC
Rutil-cellulosa
Används som ersättning till rena rutil elektroder, för att också säkert behärska svetsposition PG, liten slaggbildning, höga krav på svetsaren och efterbearbetningen
C
Cellulosa
Övervägande använd för rotsvetsning på rörförbindelser (pipelinesvetsning) i position PG, goda mekaniska kvalitetsvärden, medelstor droppövergång, nästan utan slagg
Val efter svetstekniska aspekter
Varje elektrodtyp har mycket specifika svetsegenskaper och används därför även för mycket speciella svetsuppgifter.
Cellulosaelektroden (C)
Cellulosaelektroden (C) används på grund av dess lämplighet för fallande svetsning (pos. PG) för svetsning av runda fogar på rör med större diameter. Därför är ett av de vanligaste användningsområdena dragning av pipelines. Jämfört med svetsning i lodrätt stigande position (PF) kan man här använda relativt tjocka elektroder (4 mm) redan för rotsträngen. Detta ger ekonomiska fördelar. En speciell fördel med rutilsura blandtyper (RA) är slaggavgången vid smala fogar, där kompakt slagg kläms fast och är mycket svårt att få bort. Slaggen från RA-typerna är poröst och faller sönder till små bitar när man slår med slagghammaren och kan sedan enkelt tas bort.
Rutilelektrod (R, RR)
Rutilelektrodens (R, RR) särskilda egenskaper är nämligen den goda återtändningsförmågan, att det är enkelt att ta bort slagg och att fogarna ser bra ut. De används oftast för häftsvetsning, samt svetsning av kälfog och topplager som kräver fullständig slaggborttagning och snygga fogar.
Rutil-cellulosa-typen (RC)
Rutil-cellulosa-typen (RC) kan svetsas i alla positioner inkluderat fallande fog. Därför kan den användas universellt, särskilt vid monteringsarbeten. Framförallt varianterna med tjocka höljen, som även uppfyller de högre kraven på fogens utseende är därför ofta allround-elektroden i mindre företag.
Den rutilbasiska elektroden (RB)
Den rutilbasiska elektroden (RB) är tack vare det tunnare höljet och dess särskilda karakteristik särskilt bra för svetsning av rotsträngar och svetsning i position PF. Ett föredraget användningsområde är därför dragning av rörledningar med liten och medelstor diameter.
Den basiska elektroden (B)
Den basiska elektroden (B) är lämplig för svetsning i alla positioner. Specialtyper är dessutom lämpliga för fallande svetsning. Visserligen avviker utseendet på fogen något jämfört med andra typer. För detta har svetsgodset ”inre värde”. Av alla elektrodtyper har de basiska elektroderna de bästa seghetsegenskaperna och den bästa spricksäkerheten hos svetsgodset. Därför används de vid svåra förhållande när det gäller grundmaterialets lämplighet för svetsning, t.ex. stål med mycket begränsad lämplighet för svetsning eller vid tjocka väggar. De används även när man önskar högre seghet hos förbindelsen, till exempel vid konstruktioner som under senare drift utsätts för låga temperaturer. Det lägre väteinnehållet gör dessa typer särskilt lämpliga för svetsning av höghållfast stål.
Val efter materialaspekter
Grundmaterialets hållfasthets- och seghetsegenskaper måste som regel uppnås även i svetsgodset. För att underlätta valet av elektrod sett ur denna aspekt innehåller, enligt SS-EN ISO 2560-A, den fullständiga beteckningen för en stavelektrod även anvisningar om lägsta värde för sträckgränser, draghållfasthet och seghet hos svetsgodset och om några svetsegenskaper.
Om man till exempel studerar kortbeteckningen E46 3B 42 H5 så har den följande betydelse: Stavelektroden för manuell elektrodsvetsning (E) har en sträckgräns på minst 460 N/mm2, en draghållfasthet på mellan 530–680 N/mm2 och en minsta töjning på 20 % (46). Ett slag på 47 joule uppnås upp till en temperatur på -30 °C (3). Elektroden har ett basiskt hölje (B). Nu följer icke obligatoriskt några uppgifter om utbyte och om elektrodens strömlämplighet. Den i exemplet nämnda stavelektroden har ett utbyte på 105 % till 125 % och ska endast svetsas med likström (4) i alla positioner utom fallande fog (2). Svetsgodsets vätehalt är lägre än 5 mm/100 g/svetsgods (H5). Om svetsgodset innehåller andra legeringselement utöver mangan anges detta före kortbeteckningen för höljets typ med kortbeteckningen för det kemiska elementet och ev. med siffror för procenthalten (t.ex. 1Ni).
Låg vätehalt är viktigt vid svetsning av stål som har tendens till väteinducerad sprickbildning, till exempel höghållfasta stål. Här ger märkningen för vätehalten nödvändig information.
Liknande beteckningssystem gäller även för höghållfasta elektroder (SS-EN ISO 18275), värmebeständiga elektroder (SS-EN ISO 3580-A) samt för icke rostande elektroder (SS-EN ISO 3581-A). Vid de värmebeständiga och icke rostande elektroderna måste utöver hållfasthetsegenskaperna även värmebeständighets- resp. korrosionsegenskaperna hos svetsgodset överensstämma med egenskaperna hos grundmaterialet. Härmed gäller regeln att svetsgodset ska vara så artlikt som möjligt eller ha något högre legering än grundmaterialet.
